Minnesvärda tuppar

Den som känner för det kan skriva ned sina jakthistorier för allmän beskådan. Lyckade, snöpliga, allmänt konstiga eller normala allt av intresse

Moderatorer: Lars, gaston, Jämta, kela

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 22 maj 2015 17:29

En gammal finsk bekant,Vilho (tyvärr död nu.,rest in peace kamrat :pow: )berättade en gång denna smått komiska jakthistoria åt mig. Vilho var för 1:a gången på Tapios stigar på riktigt. Han hade nämligen fått låna en erkänt duktig Tjädertämjare av en kompis som bodde i samma by som honom. Tidigare hade han bara jagat älg och lite annat dylikt skit enligt Vilho(precis så uttryckte han sig )
Ivrig att få komma iväg var det nykomponerade jaktsällskapet. Men innan Flamman spritte iväg i den arla höstmorgonen passade han dock på att syna sin nya jaktkompis från topp till tå. Vilho berättade att han kände sig väldigt granskad. Om hundar kunnat tala hade han säkert sagt någonting i stil med:” Vad fan,vem fan är du?Nu är det upp till bevis!”så kände Vilho.
Efter en timmes jakt så ljuder ett rungande ståndskall.Hunden skällde otroligt fint och tätt,och fast han var novis i detta ämne så förstod Vilho att det var allvar nu. Hunden ser fågeln.Så han avancerar och får snabbt syn på skallobjektet. En höna som sitter mitt i en liten,tät tall. Det här var lätt.Anläggning och Mausern får tala, Pang! Hönan sitter kvar,till synes helt oförstående,obrydd om ljungelden,åskan som slog ned nyss. Pang,igen hönan sitter kvar,hunden öser på. Pang för tredje gången,hönan sitter kvar. Vilho börjar så smått misströsta. Helvetti vilken usel skytt jag är ,och vad svår denna jaktform är, far igenom hans medvetande. Pang,Pang 4:e,5:e och slutligen smäller det sista skottet. Men hönan sitter ändå kvar och hunden öser fortfarande på som ett levande monument över ett rejält misslyckande....
I med ett nytt magasin och och samma visa upprepar sig. Efter 2 förbrukade magasin anar dock novisen oråd. Så han går helt sonika fram till tallen och ger den en rejäl spark. Ned faller en alldeles sönderskjuten,stackars liten höna .Helt perforerad av 2 magasin Mauserkulor. Den slukade hunden på stående fot.
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav gaston » 25 maj 2015 08:30

Haha! Ja den tabben har man vart med om... :lol:
// gAsToN
Användarvisningsbild
gaston
 
Inlägg: 603
Blev medlem: 18 jan 2005 14:11
Ort: Rossbol, Jämtland

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Aspås » 25 maj 2015 21:15

varit med om en tupp som blev hängande uppochner. gick en del amo för att få av kvisten :D
Leve pippin
Användarvisningsbild
Aspås
 
Inlägg: 582
Blev medlem: 15 mar 2009 15:46

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 29 maj 2015 19:45

Har en kompis som alltid har med ett 9-meters teleskopspö i ryggsäcken.
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 06 jun 2015 15:14

Här ser ni Rokkas arvtagare(förhoppningsvis)
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Lars » 07 jun 2015 12:01

Detta att skjuta fast fåglar är lite av min paradgren, så om det beror på det eller bara att jag är smidig vet jag inte men klättrar som ett barn ännu :wink:

Ett litet smakprov och som vanligt ser det alltid mycket lägre och lätt klättrat ut från backen, men brukar tänka på överblicken när man väl är uppe inte konstigt att fåglarna oftast ser en då man smyger :mrgreen:
Namnlös.jpg
Namnlös.jpg (431.96 KiB) Visad 4658 gånger
Användarvisningsbild
Lars
 
Inlägg: 3098
Blev medlem: 31 dec 2004 14:19
Ort: Västerbotten

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 08 jun 2015 15:46

Så skall de tas,häng dem högt :D Huvva,ett vanskligt företag att börja klättra dit upp. Kan ju hända att man själv får känna på fåglarnas sista basejump därifrån.
Kom att tänka på "trollorren"när jag ser tuppen hänga där. Jag har skrivit om det förut,men det tål kanske att upprepas.Sköt en gång på en orrhöna som satt i en stor tall ,ivrigt påhejad av min finskspetstik Teija för mycket länge sedan.Jag såg att 222 kulan tog bra för att hönan föll ned till den sista,nedersta grenen på tallen där den fastnade.När jag gick framåt mot trädet såg jag emellertid att hönan rörde på sig lite grann där den låg på den grova kvisten. Jaha,tänkte jag,bäst att ta det säkra före det osäkra så jag slog över till hagel på kombibocken och drog iväg ett avslutande skott från 20 meters håll(högst)PJOFF,kärnträff! Fjädrar i ett moln kring hönan som......flyger iväg! :shock: :shock: :shock: Trodde inte mina ögon,men gick ändå tillsammans med hunden i flygriktningen ett bra tag,övertygad om att finna den döda hönan,men inget! Vi gav upp. Denna orrhöna var inte av denna värld.
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 14 mar 2016 17:24

En stilla,kall,vindstilla oktobermorgon begav vi oss ut.Någon grad på plussidan visade kvicksilvret,lite mulet, men himmelen ville inte riktigt ännu öppna sig inför det äntligen annalkande högtrycket. Flamman brann likväl,ändå hetare än helvetets alla eldar sammantaget.Redan i ottan stod han i givakt,eftersom han givetvis hade hört när husse skramlade i vapenskåpet.Och när jag sedan packade ryggsäcken med alla nödvändigheter,ackompanjerades jag av hans/ finskspetsarnas så säregna sätt att prata." Aoaoaooo"sa han åt mig,vilket onekligen betydde att " Nä,nu jävlar är det skarpt läge,äntligen,äntligen,äntligen!"
Nåväl,nu befann vi oss då äntligen i skogen,kryssandes fram på guppiga grusvägar i min gamla Toyota-88. Min röda kompis var emellertid nu otåligare än nånsin och sjöng långa operaarior där han satt bredvid mig i framsätet.Plötsligt gick han över i snabb Heavy Metal,när en tupp plötsligt uppenbarade sig ur dimman,på vägen framför oss. Tuppen såg mäktig ut där den stod 20 meter framför oss.En gammeltupp,som i bruklig ordning, snabbt tog det säkra före det osäkra och lämnade platsen,ivrigt påhejad av min rabiate fyrbente Heavy Metal-sångare,som nu gick upp i falsett när han avslutade den mycket korta,intensiva konserten.
Lugn,lugn sa jag. Honom tar vi senare i höst... Vi fortsatte, såg en bil som var parkerad vid vårt favoritberg. Attans,nu var vi lite för sent ute muttrade jag.Hade redan lagt upp rutten,hört ståndskallen ljuda så fint,sett tuppen falla för min inre syn,men fick nu ta till plan B. Det fick bli en lov kring ett annat,lite mindre berg. Lite mindre attraktivt,men visst,ibland blir man överraskad när man jagar på nya "lite sämre"marker tänkte jag.
Anländer till berget,parkerar bilen och stryker kopplet. Den röde spritter iväg på sedvanligt vis,fullt ös,medvetslös i 200 meter,sen stopp för att att tömma tarmen innan allvaret börjar. Den nu svaga vinden ligger mot mig så jag känner strax tydligt stanken av hundskit,samtidigt som jag ser hunden spurta iväg uppför berget.
Står kvar på stället och låter honom söka ut ordentligt.Vinden är bra ,så han borde ha bra förutsättningar där ute tänker jag,när jag börjar hala fram Garmin från midjeväskan efter ca.10 min. Dags att kolla in läget,få en liten överblick.Hinner dock inte med detta,förrän ett hejdundrande ståndskall i bergsbranten ovanför mig får mig att vakna upp. Det var som fan,kontakt direkt! Helt klart en lågt sittande tupp,och synkontakt förtäljer skallet.Väntar återigen några minuter,innan jag börjar närma mig. Men hinner inte närmare än några hundra meter när hunden tystnar.Står still,lyssnar... Strax drar det igång igen,på andra sidan av berget nu. På't igen,men samma visa upprepar sig,fågeln lättar när jag är på väg dit. Misströstar medan jag väntar ånyo..Men så drar den eviga skällaren igång ännu en gång. Denna gång skäller han nere vid vägen,vid bergets fot i en liten plätt med grov granskog. På vägen dit ser jag tämligen direkt tuppen som toppar i en enorm gran. Får lägga om ansmygningen rejält för att försöka komma närmare,eftersom ett hygge ligger emellan. Men lyckas med lite ålning medelst hasning få några små hyggesgranar som camouflage mellan mig och ståndskallet,så strax är jag inom 100 meter.Vinden har emellertid ökat,så granen som tuppen toppar i svajar betänkligt. Tar sikte. Andas in.Svaj,svaj.Håll andan,mitt i,det känns bra ändå..... :pow: Det gick bra!
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Tikkakoski » 04 okt 2016 08:30

Minnesvärda tuppar, første tuppen for ny hund er I alle fall en slik.

Siste jaktsvingen før elgjakten dro vi ut jeg og Tiurbakkens Sisu (Spetsbackens Tille/ Predators Mikko) Sisu er 1,5 år nå og begynner å bli jakthund. Jakten hadde kommet seg betraktelig etter at jeg fikk skutt en orrhøne tidligere I uken. Sisu jobbet bra på, vi støkte noen fugl som satt I trærne før jeg etter en times tid hører en tupp som skar nebb til hunden. Camo på, bössan ned fra ryggen, skarp situasjon :) Losen gikk kanskje et halvt minutt, så hører jeg tuppen ta ut. Den kommer rett over en liten myr og setter seg på 50- 60 meter, helt åpent for meg. Jeg sitter allerede I knestående når den lander, finner tuppen I siktet og venter på losen. 15- 20 sekunder går før Sisu er framme ved tiuren. Han rekker 2-3 bjeff før jeg klemmer avtrekkeren og tiuren går rett I bakken. Fullkommen lykke!
Bild
Tikkakoski
 
Inlägg: 79
Blev medlem: 04 nov 2008 20:48
Ort: Finnmark, Norge

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 06 okt 2016 20:27

Härligt :pow:
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Re: Minnesvärda tuppar

Inläggav Rokka » 22 sep 2017 21:54

Ja, denna säsong-17 har minst sagt börjat motigt. Tror inte att jag någonsin varit med om samma sammelsurium av allehanda motgångar. Tiken blev sjuk, hon fick i sig något i skogen och stod inte att känna igen efter det. Leo’n var inte heller sig själv. Het som en Tulikiviugn drog han iväg massor med onödiga drevskall i tid o otid och gick tomt flera gånger(vilket aldrig har hänt förut). Som grädden på moset blev jag själv sjuk.
Försökte negligera symptomen ,men när jag hostade som en besatt och fick yrsel i skogen fick jag slutligen körförbud av regeringen. Och tur var nog det. Har haft min del av lunginflammationer.

Nåväl, vad gäller Leon så provade jag med en kur mot noskvalster, greppade efter ett halmstrå.Det var någonting som inte stämde ,den saken var klar. Sånt känner man i ryggmärgen när man tillbringat nog mycket tid tillsammans i skogen. Så jag provade helt sonika med denna substans.

Och så nu i veckan när jag släppte kvicksilvret så drog han iväg som den Flamma han är, rusade runt bilen likt en bärsärk från Vikings i flera minuter, innan han slutligen förstod att det var jakt som gällde.(fast det visste han nog)
Vi gick upp mot ett berg. När vi nådde toppen så hördes plötsligt ett riktigt fint ståndskall 200 meter ifrån oss. Smyger fram men det är mycket vanskliga förhållanden. Det blåser rejält och när jag är inom 50 meter så kan jag ändå inte upptäcka någon fågel. En hård vind medför att de största träden svajar rejält i vinden. Svårt. Därför stöter jag så klart en höna som sitter högt i en svajande tall alldeles i närheten. Skit!

Går vidare och vänder hemåt. Halvvägs nedför berget så plingar pejlen till! Leon skäller ståndskall 500 meter ifrån! Lyssnar ,hör ingenting… Följer Garmin går ett tag,och hör till slut ett intensivt ståndskall på andra sidan av berget.
När jag slutligen kommer fram inom 100 meter har Leon säkert skällt i 15 minuter, minst. Då stöter jag 2 tuppar till höger och vänster om mig, Leon tystnar när de flyger, men drar igång igen. Kommer närmare, då stöter jag 2 tuppar till. Samma visa. Men sen när jag är bara 40 meter ifrån o stöter ännu en tupp kan inte Leon hålla sig, han måste efter tuppen, men kommer snart tillbaks. Men då tål inte hönan som han skällt så bra på hittills retningen.

Dagen efter är vi på banan igen. Vi går en eftermiddagssväng. Redan efter 30 minuter så drar Leon igång ett härligt ståndskall 200 meter ifrån, nedanför en liten välkänd tallås ,perforerad av rävlyor.
Uppe på åsen försöker jag få en överblick. Går närmare. Ser hunden o hans markering, en stor jävla mastodont gran. Svårt.. Svart tupp i en svart jättegran hinner jag tänka, när jag bara råkar höja blicken o ser tuppen som toppar.Ryggen mot mig ,ilsken på den fridstörande hyndan nedanför. Tänker snabbt att jag skjuter utan stöd. Fångar upp tuppen i siktet ,men allting svajar betänkligt. Lägger istället mig ned på mage,tar stöd mot en lingontuva,hårkorset finner ro på tuppens rygg/hals och jag kramar avtryckaren :pow:


.
Användarvisningsbild
Rokka
 
Inlägg: 3000
Blev medlem: 18 okt 2008 18:41

Föregående

Återgå till Jakthistorier & Äventyr

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst